Jag har läst de olika halloweenberättelserna här. Good stories!
Skriver fan fiction och min Halloweenberättelse är en del i en pågående historia om min spelkaraktär Brinny. Just här är hon i sällskap med sin gay-vän André.
Brinny är i 20-årsåldern och André några år äldre… tror jag.
Here goes:

Halloween, en lekfull berättelse

Kära dagbok!

I kväll är det halloween.
Jag hade gjort stallsysslor på Godset för Klubbens räkning och nu satt jag med min telefon utanför stallet och lyssnade i mina AirPods på en sång.

Andrés långa skugga föll över mig.

”Du står i ljuset, André! Vik hädan!”

”Jaa! Heej på dej också, darling! Vad lyssnar du på?”

”Jag funderar på om vi ska byta ut någon sång när vi har vår Trail-ritt. Du vet, förnya oss lite!”

”Så vad har du i lurarna just nu?”

”En tonsatt version av The Lady of Shallot!”

”Åh, Tennyson? En väldigt lång dikt?” Han är allmänbildad, vår André.

”Ja, lång. Och sorglig. Vi kan inte ha den. Men den är vacker…”

”Ja! Och sorglig! Hon dör, va, the Lady of Shallot?”

“Hon hade en förbannelse över sig, som gjorde att hon måste sitta och väva hela tiden…”

”…och fick inte se världen utom genom en spegel vid hennes fönster…”

”Ja, och allra mest förbjudet var det för henne att se på Camelot…”

”…för Camelot låg inom synhåll, nerför floden…”

Vi fyllde i varandras meningar.

”Men en dag såg hon Lancelot i spegeln!” André såg längtansfull ut. ”Och då lämnade hon sin väv…”

”Och spegeln sprack från kant till kant…”

”Förbannelsen!”

”Ja, men hon ville absolut till Camelot, så hon sprang ner till floden, hittade en båt…”

”Och dog! Och Lancelot visste aldrig att det var för hans skull!”

”Ja, men Lancelot skulle ju inte ha älskat henne i alla fall! Han hade ju ett hemligt förhållande med Queen Guinevere!”

André kisade mot höstsolen och såg sen på mig igen.

”Jag vill vara Sir Lancelot!” sa han. ”Du får vara Guinevere! Har du någon lång klänning? Och damsadel?”

Lyckligtvis hade jag varken någon lång klänning eller någon damsadel. Och mellan Lancelot och Guinevere skulle det ju finnas en kittlande spänning av förbjuden kärlek, av längtan och åtrå… det var inget som fanns mellan mig och André.

Men jag gick med på att han skulle få vara Sir Lancelot och vi hämtade våra hästar.

Jag hade Raven, jag tog med honom nästan överallt och han var mycket lugnare och säkrare på sig själv nu. André hade sin ståtliga andalusier.

”Det är nästan som om vi skulle ha såna där riddarhästar, stridshästar, vad kallades dom nu igen?”

”Destrier.”

”Ja,” han nickade, ”just det. Destrier.”

Sen red vi ganska långsamt ner mot ridhuset och André roade sin Guinevere med historier om sina äventyr och ridderliga dåd, historier som han uppfann allteftersom.

Men det var ganska tråkigt att vara Queen Guinevere, så när vi kommit lite förbi ridhuset satte jag hälarna i sidorna på Raven.

”Jag vill inte vara Guinevere nåt mer!” hojtade jag och red mot vadstället.
”Jag är den Svarte Riddaren!”

Jag red över till andra sidan, gjorde en volt och red tillbaka till mitten av vadstället, där jag gjorde halt.

” Thou shalt not pass!” hojtade jag.

”Ha!”

Han sporrade sin häst och med ett elakt grin stormade han rakt mot mig med vattnet stänkande. Raven ryggade åt sidan, men jag fick honom lugn.

”Där fick du! Nu är det jag som vaktar vadstället! Passera, om du kan!”

Så jag red ut på De Glömda Hedarna, tog sats och lät Raven galoppera ut i vattnet.
Och jag kan svära på att han gillade det!

Men André sträckte ut handen och petade mig på armen när vi passerade.

”Träffad!” jublade han.

”Du utmanar mig! Nu måste vi tornera!”

”Ja! Kul!” hojtade han, ”men… hur…?”

Jag hade fått en idé. En alldeles lysande idé, tyckte jag, just då.

”Vi tar två tunnor och ställer dem bredvid varandra. Sen sätter vi en pumpa på varje tunna och tar varsin pinne. Sen rider vi från varsitt håll och försöker spetsa pumpan!”

”Lysande! Vi rider bort till Gamle Jaspers pumpafarm och ber honom om några pumpor. Och tunnor. Det har han säkert!”

Sen funderade vi en stund på var vi skulle ha rännarbanan. Till slut bestämde vi oss för att vara där som Championaten utgår ifrån i Gyllenåsarnas Dal.

Gamle Jasper hade inget emot att låna ut två tunnor. Han frågade inte ens vad vi skulle ha dem till. Och pumpor kunde vi få, det var ju självklart att vi behövde pumpor, det var ju faktiskt Halloween!

Så vi valde ut tre pumpor var. Vi fick binda hästarna hos Jasper och rulla tunnorna till Championat-arenan. Sen gick vi en sväng i skogen för att leta efter lämpliga pinnar som skulle vara våra lansar. Vi fick leta ett tag, och eftersom André är längre än jag, behövde jag en längre pinne. Tyckte jag. För att det skulle bli rättvist. André var inte omöjlig.

Vi ställde oss mott emot varandra, höll våra pinnar i handen och sträckt ut armarna och mätte. Till slut hade vi båda ungefär lika lång räckvidd, så då gick vi och hämtade hästarna.
De hade fått vila ett bra tag, så de var pigga och ivriga.

Nere vid vår rännarbana ställde vi oss i varsin ände, diagonalt mot varandra.

Raven kände på sig att något var på gång. Han slog med svansen, trampade otålig och frustade med uppspärrade näsborrar.

Vi räknade samtidigt: ”Ett… två… TRE!” och satte av.

Raven kastade upp huvudet och galopperade rakt fram, förbi tunnan med min pumpa och var över på andra sidan innan jag ens hunnit försöka spetsa pumpan.

Andy var koncentrerad och samlad och gjorde en perfekt galopp som tillät André slå ner sin pumpa utan större svårighet.
Vi försökte igen. Och igen.
André vann varje gång, men Raven blev mer samlad, när han sprungit av sig det värsta, så jag kunde vara lite nöjd i alla fall.

Men sen snubblade Raven till och jag blev förskräckt över vårt påhitt.
Vad gör jag! tänkte jag. Stormar fram och leker med en häst som inte är min!

Det verkade inte vara något fel på honom, men hästarna var svettiga och varma nu, så vi bestämde att vi skulle skritta dem en stund.

”Vi rider över till De Glömda Hedarna och rider lite längs kusten”, föreslog André.

Kustlinjen längs De Glömda Hedarna är oregelbunden och genombruten av landtungor som bildar vikar, man kan inte se mer än en bit i taget.
Vi red långsamt ovanför de sandiga vikarna.
Dagarna är korta så här års och skymningen hade fallit.
Vi var alldeles ensamma, men tvärs över vattnet, i Västkustens Fiskeby, hade man börjat tända sina pumpor.
De lyste med sitt milda, gula sken, som små lampor. Vi satt vända mot havet och såg på medan allt fler pumpor tändes.

Då, bakom oss, hördes klinkandet från hästars betsel och mjuka ljud av hovar i gräs.

Vi vände oss om och såg hur två hästar liksom växte fram ur skymningsmörkret. På den ena satt en kvinna i damsadel. Hennes kappa och långa klänning var draperade över hästens länd.

En man, skymd av kvinnans häst, ledde både en egen häst och den kvinnliga ryttarens.
De passerade oss på kanske tjugofem meters avstånd, men verkade inte lägga märke till oss, trots att vi måste synas som siluetter mot havet.

Det var något otydligt över dem, halvgenomskinligt nästan, och konturerna var liksom suddiga. De gick ner för gräset mot stranden.

Vi såg på varandra, André och jag. Ingen av oss sa något.
När vi tittade igen, var det som om det gått en tid.
Hästarna stod i gräskanten och i sanden satt kvinnan på sin kappa medan mannen gjorde upp en liten eld. De samtalade lågt med varandra.
Vi kunde höra deras röster, men inte vad de sa.

Vi red lite närmare. Paret på stranden verkade inte märka att vi var här.

”Dom kan inte se oss!” viskade jag.

”Nej, och inte höra oss heller, skulle jag tro”, sa André tyst.

Nu hade de tydligen ätit något. Det verkade som om varje gång vi tittade bort, gick det en tid i deras värld.

Vi var så nära nu, att vi kunde höra deras låga röster och urskilja deras ord, men det var som att se dem i en spegel, man kunde inte nå dem.

De satt bredvid varandra, vända mot havet.

”Är du lycklig, min Lancelot?” frågade Guinevere, för det måste vara hon.

”Jag är tillfreds”, svarade han, ”nöjd. Allt är som det ska vara, som det måste vara.”

”Och vad är skillnaden mellan att vara tillfreds och att vara lycklig?” undrade hon.

”Ah, Guinevere, där fick du mej! Det är inte så lätt att sätta ord på. Jag tror att när man är tillfreds, är kropp och själ i harmoni.
Kroppen har frid och själen likaså. Lyckan är flyktig, den kommer inte ofta, den är ingen långvarig känsla…”

Guinevere reste sig till hälften, stod på knä och grenslade sin Lancelot.
Hon tog hans kinder mellan sina händer och kysste honom.

”Och nu? Är du lycklig nu?”

”Ja! Nu är jag lycklig!”

Det var inte svårt att förstå vad som skulle hända sedan. Jag tänkte att jag borde titta bort, men kunde inte.

André, som är klokare än jag, rörde vid min arm och när jag vände mig mot honom, skakade han lätt på huvudet.

”Det är privat”, sa han och gjorde en rörelse som om han tänkte vända sin häst.

Men vi kunde inte låta bli. Vi kastade en sista blick på paret på stranden.
Nu låg de insvepta i sina mantlar, tätt tillsammans och tycktes sova.

Den lilla elden hade nästan brunnit ut, men för ett ögonblick flammade den upp och i eldslågan glimmade det till.
Där, precis vid deras huvuden, stod det, till hälften nedstucket i sanden.

Svärdet.

Excalibur.

Utan ett ord vände vi om och travade tillbaka till vadstället. Över på andra sidan kändes det som om vi kunde prata igen.
Vi borde ta hem hästarna och stalla upp dem för natten, men, som André sa, ikväll ville han inte lämna tillbaka tunnorna till Gamle Jasper.

”Bäst att vi rider bort till honom och säger att vi kommer med dem imorgon!”

Jasper var i sitt hus, men öppnade nästan genast, när vi knackade. Han såg på oss med fundersam min.

”Ni ser lite bleka ut om nosen!” sa han. ”Har ni sett spöken?”

Jag skruvade på mig och André harklade sig.
”Kanske…”, sa han.

”Ja, det kanske ni har! Vid den här tiden är väven mellan världarna extra tunn.
Kom in! Bind upp hästarna och kom in en stund.”

”Världarna?”

”Ja, mellan de levandes värld och de dödas. Kom in och berätta vad ni såg!”

Vi fick varmt, kryddat vin med apelsinskiva och honung.
Jasper hade en brasa i eldstaden.
Vi satt och såg in i elden och försökte berätta vad vi sett.
Jasper sög på sin pipa.

”Hade ni pratat om Lancelot och Guinevere idag?

Vi nickade.

”En sån här natt kan framkalla just sådant man talat om… så var försiktiga med era ord!” Han nickade vist. ”Ja”, sa han, ”så är det!”

André och jag skiljdes åt vid ridhusets trailer, eftersom vi skulle åt olika håll.

Jag tog Raven till Ranchen, skötte och matade honom och lämnade honom mumsande i sin box.
När jag gick ner mot hagen för att hämta Star, passerade jag pumpa efter pumpa, alla med ett tänt ljus.
En del log med fyrkantiga tänder, andra såg arga ut, med vassa, spetsiga grin.
I Firgrove hade någon konstnärlig person skurit ut ett hästhuvud i en stor pumpa som stod vid stallet, och vid vandrarhemmet låg det en pumpa på var sida om dörren.

Och jag svär! När jag öppnade dörren för att gå in, blinkade den ena åt mig!