Dag XXXX i Jorvik

Jag vet inte hur många dagar jag har varit här. Det måste vara fler än tusen nu, men det är svårt att veta. Tid och rum verkar stå stilla på den här förbannade platsen.

Det skulle bara vara över sommaren. Ett roligt ridläger med hästar, nya vänner och nya upplevelser på en ny och spännande plats. En sommar blev till ett år. Ett år blev två, sedan tre. Nu har jag börjat tappa räkningen.

Jorvik kändes så lugnt och fridfullt när jag anlände, men numera vilar det en kuslig, obehaglig stämning över hela landet. Många säsonger har passerat, men det förblir sig likt. Ingenting förändras. Allt är som det alltid har varit, som det alltid kommer att vara.

Ibland låter det sig påverkas av mina handlingar och tillåter mig att åstadkomma små förändringar, men jag misstänker att det är för att försöka upprätthålla illusionen. Vagga in mig i en falsk trygghet, försäkra mig om att allt är bra och att jag inte har något att oroa mig för. Det vet om att jag ifrågasätter det.

Sanningen är att jag är fast här. Jorvik är inte ett paradis på jorden. Det är en fälla, ett tålmodigt och listigt rovdjur som visar upp en vacker fasad för att lura in unga tjejer och hålla dom kvar. När du tillslut kan se igenom fasaden och inser sanningen, vad som verkligen döljer sig där bakom, är det för sent.

Du är fångad, troligtvis för evigt.

Ingen i Jorvik åldras eller förändras, varken människa eller djur. I över tre år har jag varit här och inga barn har blivit större. Ingen har dött av ålderdom. Jag har inte förändrats heller. Samma tjej tittar alltid tillbaka på mig i spegeln varje dag. Mitt hår växer inte, mina kläder slits aldrig och jag blir varken hungrig, törstig eller trött. Jag kan byta frisyr hos en frisör, men det är som att ta på och av sig en hatt. Inte alls som jag minns att det var utanför Jorvik.

Personerna i Jorvik, dom som alltid funnits här, är nog det mest skrämmande. Dom har en otrolig förmåga att dra dig in i deras värld, öppna upp sig om sina problem, sina hemligheter och be dig om hjälp att lösa allt. Du känner dig viktig, speciell, utvald. Det hjälper till att hålla dig kvar här tills det har fått ett riktigt grepp om dig. Tills du inte kan ta dig loss.

Jag vet inte ens om dom är riktiga människor eller bara en del av dess briljanta fälla. Ju mer jag ser dom, desto mer konstgjorda verkar dom. Ytliga och ihåliga.

Betet i fällan är hästarna. Dessa vackra, majestätiska och trogna varelser. Vem kan motstå dom? Jag kunde det inte. Jag kan fortfarande inte. Mina trogna springare är mina konstanta följeslagare och det enda som gör att jag behåller förståndet. Men… om allt är fasader och illusioner… om inget är verkligt i Jorvik, betyder det att mina hästar inte är det heller?

På sista tiden när jag vandrat genom stallgången på kvällarna efter att ha gjort mina sysslor har jag börjat titta mer och mer på hästarna när jag passerar och deras ögon verkar plötsligt så tomma..

Jag minns inte mitt eget namn. Alla här kallar mig för Caroline Ghostwalker. Det känns inte rätt, men ju mer dom säger det, desto bättre känns det och det skrämmer livet ur mig. Är jag ens en tjej? Är jag så ung som jag ser ut eller är jag äldre? Vuxen? Eller rentutav gammal? Är jag en förälder? Har jag en familj som väntar på mig och letar efter mig utanför Jorvik?

Håller jag på att förlora förståndet trots allt?

Det vet jag vad håller på med nu. Dom letar efter mig. Jag hör deras rop. Maya vill att jag kommer och hjälper henne mocka i stallet. Alex tycker att vi ska rida ut och tävla igen, hon vill ha revansch för senast. Ydris har en ny, otrolig, helt makalös föreställning han vill visa mig.

Jag kommer gå till dom så fort jag skrivit klart. Jag kommer mocka stallet, rida med Alex och titta på Ydris magiska show. Den kommer vara spektakulär, som den alltid är. Sen kommer jag ta det här brevet, stoppa det i en flaska och kasta det i havet från Sydhovens kust och be att vågorna tar med sig den ut. Att den når utanför Jorviks räckhåll.

Jag kommer aldrig kunna ta mig härifrån. Jag har accepterat det, men kanske kan jag varna någon annan. Kan jag stoppa en enda person från att nappa på erbjudandet om det otroliga ridlägret i det vackra Jorvik, då kanske det inte är för inget. Det är det värt att riskera dess vrede för.

Men innerst inne vet jag att det inte är någon idé. Imorgon bitti kommer jag hitta den här flaskposten flytandes i vattnet intill bryggan vid Fort Pinta, precis som alla dom andra..

Jag hoppas att det tar mig snart, får mig att glömma alla dessa tankar och gör mig till Caroline Ghostwalker på riktigt. En lycklig tjej utan några problem eller bekymmer som rider runt med sina älskade hästar på dom gröna ängarna, för evigt.

Om du hittar min flaskpost och läser det här, då är det för sent. Den kommer aldrig lyckas lämna Jorviks vatten. Det enda råd jag har att ge dig är: kämpa inte emot. Låt det ta dig. Släng dig handlöst in i illusionen och acceptera den som verklighet. Ta namnet dom gav dig och bli personen bakom det. Glöm allt annat och riv sönder det här brevet.

Trots allt, det man inte vet har man inte ont av.

/Personen som förhoppningsvis är Caroline Ghostwalker nu