Hej där! Jag fick en väldans inspirationsspurt här precis, och lyckades på något vis knåpa ihop en liten berättelse. Jag är ingen duktig på att skriva berättelser, så ni får gärna ursäkta om det är konstigt här och var. 🙈 Jag delar den här för har ingen annanstans att dela den, och hoppas ni finner den åtminstone lite underhållande. 😊

"Varför vill Nic att jag ska utforska Dinodalen MITT I NATTEN för? Varför kan han inte sova som alla andra normala människor?" muttrar du högt för dig själv, när du återigen rider i Isenskog, mitt i natten i fullmånens sken. Några timmar innan hade du valt att sova över på Nic Stonegrounds läger, då Professor Einstein hade mer uppgifter än förväntat för dig att göra, och du inte hann hem innan natten. Du hade egentligen tänkt dig få sova ordentligt i tältets värme, men givetvis hade Nic andra idéer. "Den mannen kan ju aldrig sitta still, inte ens på natten." Han hade fått ytterligare en snilleblixt sent sent på kvällen. Och givetvis kunde det inte vänta tills nästa morgon, nej, du skulle ut och leta efter den där plantan nu, på direkten. Mitt i natten. Suck.

Så här var ni. Du och din häst. Sakta vandrandes i sökan efter den där jättespeciellamagiska blomman som tappert växer i Dinodalens eviga vinter, och som slår ut sina blad endast i fullmånens sken. Ni hade redan varit ute i närmare en timme, men utan napp.

Vinden susar till. Kylan tränger sig på ytterligare. Dimman tjocknar. Du är ärligt talat lite rädd för Isenskog. Vem vet vad som lurar där? Hela Dinodalen känns som en förbannad värld. Och med alla hemliga portaler, dinosaurier, ishäxor och snömansgrottor kan du rent utav känna magin pulsera genom naturen. Men naturen är frusen, och så känns även magin. Kall och ovälkomnande.

Det är något som drar i dig. En osynlig kraft. Det är som att magin har kommit ikapp dig. Den drar dig och din häst djupare. Djupare in i skogen… du lovar och svär att det ska finnas en bergsvägg där snart någon gång… men vart? Vart dras du? Hur oändlig är denna skog? Kan magin flytta berg när den vill, eller? Du börjar bli yr. Det känns som att du ska explodera. Du blundar för att orka. Det enda som håller dig kvar i medvetandet är din lugnt skrittande, älskade häst.

…vart är han? Du öppnar dina ögon. "Men va!" Du sitter på marken, ensam. Framför dig ser du bara skog. Du reser dig. Du känner att någon ser på dig. Du vänder dig hastigt om och i samma sekund ser du…

Bara ett fåtal meter framför dig står två hästar. Fullmånens ljus lyser upp dem och den lilla skogsgläntan de står i. Du känner en kall vind komma från dem. Deras manars blåa färg pulserar av vad du endast kan gissa är pandorisk energi. De tittar nyfiket på dig. Du törs inte röra dig, men något tvingar dig hålla kvar blicken på dem. Den mörkare av de två ser modigare ut… den tar ett försiktig steg mot dig. Du känner hur det med detsamma blev kallare där du stod, och dimman tjocknade ännu.
Den grå hästen går mycket varsamt. Ett. Steg. I taget. Den vägrar släppa dig med blicken. Det blir kallare, och ditt hjärta bultar hårdare och hårdare. Tillslut står hästen precis framför dig. Den sträcker fram huvudet, luktar… du lyfter försiktigt på din hand. Hästen hoppar till! Stanna, hinner du tänka. Hästen stannar och kollar förundrat på dig. Han sträcker fram huvudet på nytt. Du sträcker ut din hand mot hästen. Den kollar på den fundersamt. Sen trycker den sin mule mot din hand.

Iskall. Mulen är iskall. Dimman är precis inpå er. Du ser inte ens den vita hästen längre. Dina blodådror transporterar kylan rakt in i ditt hjärta, som en kall stöt, och med ens svartnar det för dig.

Du vaknar igen. "Men vafalls? Vad gör jag i tältet?" Du rent sagt slänger dig ur tältet. Ingen är vaken. Du går till vindskyddet och hittar din häst där, sovandes. "Vad hände?" "Hur kom jag hit?" Tankarna snurrar i din hjärna. "Drömde jag allt?"

Du vänder och går sakta mot ditt tält igen. En vindpust kommer från Dalsjön med en bitande kyla. Du sneglar ditåt. Du skymtar ett par ögon titta på dig, men direkt vända och du skymtar endast en blå svanstipp försvinna. Du springer efter, men utan reusltat. Kvar finns endast hovspår. Blått lysande hovspår. Du blundar där du står. Du kan höra dova hovslag eka från den snötäckta sjöisen.

Du kryper ner i ditt tält igen. Hände detta på riktigt? Var allt en dröm? Du vet inte, och du kanske inte bryr dig om att veta… "jag frågar väl hästen imorgon", ler du för dig själv, och somnar.