Jag var utklädd till en mumie. Jag hade köpt en dräkt med tunna, smutsiga remsor som gjorde mig otroligt lik alla mumier på filmer. Jag hade tagit bort en remsa och satt den som ett hårband i mitt svarta hår. Som pricken över i:et hade jag sminkat mig mörk under ögonen. Men Signe måste ändå ha vunnit Hon hade färgat håret svart bara för sin halloweenkostym! Hon var utklädd till en häxa med en lång, svart klänning och en hatt. En lång låtsas-näsa och en vårta som jag själv sminkat dit prydde hennes gröna ansikte. Våra hästar var inte särskilt uppklädda, men jag var inte säker på att Signes häst skulle velat ha en matchande vårta på mulen.

Vi tog våra godis hinkar och ficklampor sen satt vi upp. Det var svårt att komma upp med alla remsor, men Signe hade det värst. Hon såg knappt någonting på grund av hennes långa näsa. Så efter typ en kvart kom vi iväg. Vi tände våra ficklampor på direkten, skogen var så mörk att jag knappt såg min häst Hailey. Ju längre in vi kom, ju läskigare blev det. Ljudet från stallet hade för länge sedan tonat bort. Nu var det bara jag och Signe här, fast det lät som om en massa arga ryssar var här. Vi var mitt inne i ett tjafs om vem som ger mest godis i stan.
-Jasper ger oss säkert massa godis! Vi känner ju honom så väl! sa Signe.
-Jasper? Seriöst? Han har säkert bara hårt godis från 50-talet! Eva är jättesnäll, jag får alltid rida på banan där! Slår vad om att hon ger oss dubbelt så mycket som Jasper!

Och så där höll vi på, om och om igen. Jag tyckte nästan lite synd om spökena. De hade väntat året runt på att få skrämma några rädda tjejer på ponnys men istället träffar dem på ett par pratkvarnar mitt inne i ett argument om stans bästa godis! Osis.

Bråket slutade med att jag stoppade in ett äpple från min sadelväska i Signes mun. Då var det i alla fall tyst ett tag innan hon kom på att hon kunde ta ut det igen.

Plötsligt stannade Hailey och Signes häst Winky till. Våra ficklampor slutade oförklarligt att funka och endast månskenet lyste upp våran väg.
-Vad är det, Hailey? viskade jag. Då fick jag syn på en flicka, som kanske var lite äldre än oss i skogen. Hon hade kort, brunt hår och bruna ögon. Flickan var blåslagen och i hennes ansikte såg man tydliga spår av vanvård.
-Vem är du? frågade Signe.
-Jasmine, pep flickan.
-Vad gör du här ute alldeles ensam? undrade jag.
-R-rymde hemifrån, stammade Jasmine.
-Varför då?
-Min pappa, han är alkoholist och… det var gått över står, snyftade hon.
-Stackare! Kom och rid med oss vet jag! Det kanske kan pigga upp dig! Kom och sätt dig bakom mig! uppmuntrade jag henne. Jasmine kollade glatt på mig och jag hjälpte henne upp.

-Jag heter Luna och det här är min bästis Signe! Hur hon hamnade här vet jag inte, men du bör veta att hon det där är en äkta vårta! sa jag och pekade på Signes vårta.
-Tack för det, Luna! Jag tycker inte att du fick en ordentlig presentation. Jasmine, Luna fastnade i toalettpappret i morse så det är därför hon ser ut som den klumpeduns hon är, svarade Signe och lipade. Jasmine skrattade och jag blev väldigt glad över att ha muntrat upp henne.

Vi red genom skogen och det var inte tyst en endaste gång. Tjattret gjorde så att man inte tänkte på att man var i en hemsökt skog. Efter ungefär en timme kom de ut på grusvägen till byn. Pumpor lyste klart på gatan och flera utklädda barn sprang från hus till hus med hinkarna fulla av godis. Jag kände hur Jasmine stelnade till bakom mig.
-Stanna, sa hon. Jag och Signe stannade våra hästar och kollade på henne.
-Vad är det, Jasmine? frågade Signe.
-Jag måste gå, svarade hon och hoppade av Hailey.
-Varför då? Vi kommer ju få massa godis nu! klagade jag.
-Brådskande, måste hem, mumlade Jasmine och sprang sedan därifrån.
-JASMINE! DET VAR JU INTE SÄKERT HEMMA! ropade jag efter henne. Men hon bara vinkade och fortsatte in i skogen.

Jag och Signe kollade på varandra. Nyss hade vi haft hur kul som helst och sen bara… försvann hon.
-Vi måste rida efter henne, hon kommer råka illa ut annars! sa Signe. Jag nickade och vi red tillbaka mot skogen. Jag fattade galopp och Signe gjorde likadant. Håret flög i vinden och remsorna på min dräkt likaså. Jag ställde mig upp i sadeln och njöt av månskenet. På nolltid var vi tillbaka i skogen. Men vi såg inte Jasmine någonstans.

-Jag tar det hållet, hon kan inte ha kommit långt! sa jag och vek av åt höger på en mörk stig. I ögonvrån såg jag hur Signe fortsatte framåt.
-Jasmine! Jasmine!! ropade jag. Inget svar. Jag fortsatte rida, famlade blint i mörkret. Men inte ett spår av Jasmine. Efter att ha letat ett bra tag red jag tillbaka till stället vi började leta på. Signe var redan där, hon såg väldigt bekymrad ut.
-Hon är helt försvunnen! Hon kan ju inte bara ha gått upp i rök! sa hon oroligt.
-Eller?

Jag och Signe red ut till byn igen. Vi pratade förvånansvärt lite. Båda var nog upprörda efter det som just hänt. Jasmine hade bara försvunnit. Poff. Jag kunde inte förstå hur det gick till. Vi båda hade sett henne. Vi båda hade pratat med henne. Hon satt precis bakom mig. Men sen sprang hon iväg, hon försvann.
-Vi behöver något som piggar upp oss, sa Signe.
-Sisten till byn är en rutten pumpa! Hon och jag påbörjade genast en kapplöpning på den smala grusvägen. Det slutade med att jag vann. Signe har alltid varit en dålig förlorade och skyllde på den långa näsan.

Eftersom jag vann fick jag välja vilket hus vi skulle börja med. Givetvis valde jag Evas hus, bara för att reta Signe. Vi knackade på och Eva kom genast med en gigantisk godisskål.
-Ja, vi behöver väl knappast säga bus eller godis, surade Signe. Eva log mot henne.
-Hur går det med de engelska fullbloden? Dusty var inte helt pigg i torsdags, men han kommer väl bli bra igen? frågade jag. Eva hade nyligen fått in en rad engelska fullblod till stallet som jag fick lov att rida. De behövde ridas in, och jag var den enda Eva litade på. I torsdags red jag en isabellfärgad valack vid namn Dusty. Han har en liten skråma på vänster armbåge så han har fått stå i boxvila ett bra tag.
-Mycket bättre. Dusty verkade sakna dig när du gick i torsdags! På söndag kommer Angela behöva lite gymkhana, kan jag räkna med dig? undrade Eva.
-Alltid! svarade jag glatt. Eva hällde upp nästan hela skålen i våra hinkar och vi red glada därifrån.

Vi gick från hus till hus och fyllde hinkarna fulla med godis. Sadelväskan var överfull så vi fyllde Signes hatt med godis istället. I lösnäsan fanns det också lite rum för godis. Jag var helt säker på att hon skulle få plats med en i vårtan också, men hon vägrade.
-Kom igen! En liten mentos bara! bad jag.
-Aldrig i livet! svarade Signe argt. Till slut fick jag ge upp. Två envisa hästtjejer var både den bästa och sämsta matchningen.

Av Jasper fick vi, som jag förutspådde, hårda karameller. Signe såg alldeles förnärmad ut när vi fick vårt godis av honom. Men vi fick i alla fall en påse att lägga allt godis i. Signe drog ut sin lösnäsa och massa små gelebönor ramlade ut. Jasper kollade förskräckt på henne.
-Jag går och hämtar en näsduk, viskade han.

Vi hade gått till alla hus förutom ett, Mrs och Mr Trous hus. Mr K. Trout var en mycket känd fiskare. Signe och jag var rädda att de skulle få fisk istället för godis.
-Om vi får det, har du i alla fall plats i din näsa nu, retades jag. Signe såg alldeles skräckslagen ut.
-Jag visste att jag skulle varit en vampyr istället, suckade hon.

En stund senare knackade vi på hos Trouts hus.
-Bus eller godis! sa vi.
-Godis! Aldrig mer bus, rös Mr Trout. Signe pustade ut. Från dörröppningen kunde man se Mrs Trout sitta i en fåtölj i hörnet. Hon läste en gammal tidning, jag såg att den var utgiven för två veckor sedan. När Mrs Trout vände blad fick jag syn på ett bekant ansikte. Det såg precis ut som… Jasmine?
-Mrs Trout? Vem är den där flickan på bilden? frågade jag.
-Hon? Hon hette Katie Edwardsson. Hittades för två veckor sedan i Dinodalen, frös till döds. Hon rymde hemifrån och har varit försvunnen sen Augusti .Väldigt sorglig historia, berättade Mrs Trout.
-Kan jag få kolla lite närmare på henne, snälla? frågade jag. Mrs Trout kollade förvirrat på mig men räckte mig tidningen.
-Signe, kolla! sa jag. På bilden var Jasmine, glad och utan blåmärken.
Nyss hade hon varit här, jag hade pratat med henne, skrattat med henne.

Jasmine hade dött för flera veckor sedan, ändå var hon har nyss. Jag mindes hennes skratt. Den döda flickan hade känts så levande…

Denna morgon var deltagarna på tidigt besök i Gallopers fäste för en privat ridtur längst den
hemsökta terrängritten ledd av självaste Thompson. Det brukar vara ett uppskattat event som många sent brukar glömma. Den påhittige Galloper hade alltid något nytt i görningen så ingen ridtur blev den andra lik och många återkommande ridläger deltagare såg med spänning fram emot vad detta år skulle erbjuda.
Daphne var glad för samarbetena med Jorvik borna så hon kunde genomföra sina populära läger på denna fantastiska och magiska ö. Hon hoppades bara på att Ydris inte var med och hjälpte Galloper i år som han försökte med förra året. Det var nära på en katastrof när Galloper spårlöst försvunnit men som tur är lyckades allt lösa sig i tid men Daphne litade inte helt på den mystiske magikern.

Daphne gick in i stallet för att sköta om de kvarvarande hästarna som inte var med på turridningen, de hade ännu inte ätit upp sitt morgon hö men tittade ändå nyfiken ut över boxdörrarna och hälsa med en mjuk gnäggning när de såg henne.
-Hej älsklingar! svarade hon. Hon tog en vända runt stallet för att hälsa på alla och kolla så att ingen häst kommit åt den fina dekorationen de jobbat så hårt med att få upp. Allt såg bra ut och hon gick och hämtade grepen för att börja mocka ut de boxar som stod tomma. När hon var färdig gick hon till foderkammaren för att hämta några äpplen till hästarna. De hade fått en ny leverans igår, de sista äpplena plockade från äppellunden innan frosten.

Hon märkte dock att något inte stod rätt till, några av äpplena på toppen av lådorna var helt vita. Hon plocka upp ett av de vita äpplena för att undersöka det närmre. Hon kunde inte förstå vart de kommit ifrån, hon hade aldrig sett äpplen som såg ut som dessa. Efter en närmare titt så såg hon två små hål i äpplet. Mysko, tänkte hon, vad kan ha gjort dessa. Det såg inte ut som vanliga maskhål.
Alla av de vita äpplena hade likadana hål men ingen av de normala röda äpplena.
Hon stoppade ner de vita äpplena i sadelväskan och plockade sedan några av de normala röda äpplena och stoppa i sina stora jackfickor. Kanske var det någon av deltagarna som tagit med de och lämnat där.

Hästarna hade ätit färdig sitt hö och var ivriga att få gå tillbaka ut i hagen. Efter att ha gett varje häst varsitt äpple började hon leda ut de i hagen, därefter mockade hon de kvarvarande boxarna. Daphne glömde snart bort de vita äpplena och dagen flöt på. Lägerdeltagarna kom tillbaka från fästet glada och upprymda och de hade en härlig middag runt lägerelden och berätta om sina upplevelser från ritten.

Nästa morgon var Daphne inte ensam i stallet utan några morgonpigga lägerdeltagare följde med för att hjälpa till med att ge hästarna frukost och fixa i stallet. En av deltagarna, Mark, kom ut från foderrummet med något vitt i handen.
-Daphne, vad är detta för något? Fråga han.
-Det ser ut som en vit morot, svara hon efter att ha undersökt det han gav henne. Hon kom genast
att tänka på de vita äpplena från dagen innan.
-Det ligger fler inne i foderkammaren.
-Jag hitta några vita äpplen igår men jag trodde någon deltagare lagt dit dem men jag såg inga vita morötter igår kväll när jag stängde stallet.
De gick in till foderkammaren och Daphne undersökte alla vita morötter noga, alla hade liknande hål som äpplena, hon visade dem för Mark och undra om han sett något liknande men det hade han inte.
-Jag får kolla närmare på detta senare, sa hon och stoppade ner morötterna tillsammans med äpplena i sadelväskan. Men det visade sig bli en stressig dag och Daphne fick aldrig någon tid att fundera närmare på de konstiga grönsakerna.

Den tredje morgonen möttes hon av vita karvade pumpor istället för de orangea som hon lämnat kvällen innan. Något stod verkligen inte rätt till! Hon pratade med de närvarande deltagarna, alla var inte där då flera spenderade sina dagar inne i fästet, om någon visste vad som skett men ingen visste något. Hon bestämde sig för att detta var ett mysterium som behövde lösas snarast innan hela Jorvik förlorade sin färg.
Flera av deltagarna tyckte att ett mysterium var precis vad de behövde och efter att ha fått några vita grönsaker tilldelade så gav de sig ut för att fråga Jorviks invånare om de visste vad som hänt.
Själv besökte Daphne Nilmers högland för att prata med Ydris. Med honom visste man aldrig vad som kunde ske och hon hade en misstanke att han hittat på något bus.
-Hej Ydris, vad har du haft för dig de senaste dagarna? Fråga hon magikern.
-Hej min lilla duva, vad är det för hälsning. Det är mycket att stå i nu när halloween är nära.
-Det har skett något skumt i mitt stall, kan du ha haft något med det att göra? Eller vet du någon som kan ligga bakom? Hon plockade fram de vita morötter och äpplen hon haft med sig och räckte fram de till Ydris.
-Fantastiskt mysterium men detta är inte mitt verk och jag har aldrig skådad detta tidigare, svara han medan han noga studerade ett äpple. Intressant, mumla han för sig själv.
-Det ser ut som någon sugit juicen ur dem, sa han till slut.
-Hur har någon lyckats med det utan att mosa dem? undrade hon
-Hade det varit en person eller djur hade jag sagt vampyr! Kanske en vampyr som är vegetarian, skratta Ydris.

Daphne hade då aldrig hört talas om en vampyr som kunde överleva på frukt och grönt. Hon
återvände till stallet och alla deltagare som deltagit i mysteriet samlades för att prata om vad de hittat. Tyvärr hade de inte lyckats få så mycket mer information så ingen på Jorvik varit med om liknande. Daphne berätta om Ydris knasiga vampyr ide och en av deltagarna sa skrattande att det då måtte vara en mini vampyr då hålen var så små.
De bestämde sig för att sätta ut en fälla i foderrummet och se om de kunde få några svar.
Alla morötter och äpplen låste de in i sadelkammaren dit ingen kunde komma och de ställde ut en fälla som de fyllde med frukt och grönt innan de gick och lade sig för kvällen.

Vid gryningen gick Daphne till stallet och öppnade försiktigt dörren till foderkammaren, hon kunde se att alla grönsaker och frukter de lämnat nu var vita och det låg något i buren, något svart vitt och fluffigt. Hon smög sig närmre och såg att det var en kanin som låg och sov i buren!
Daphne hade aldrig varit med om en kanin som inte åt sina grönsaker hela och undra vart denna konstiga filur kom ifrån. Inte kunde hon lämna den på fri tass. Hon plocka ut kaninen, som visa sig vara en hane, ur fångstburen och la in honom i en av de tomma boxarna. Skumt nog så verkade kaninen inte vakna utan fortsätta sova.

Deltagarna började vakna och komma in i stallet för att se om de fått något i fällan. Daphne visa dem till den lilla kaninen och alla stod förundrat och titta på honom. Helt plötsligt kom familjen Monre in i stallet, de hade spenderat sina första dagar inne i Jorvik city och helt missat all tumult.
Nu kom de fram för att se vad alla var så intresserade i.
-Nämen, Bannicula! Vad gör du här? Utbrast mamman i familjen
-Vet ni något om detta pojkar? Frågade pappan sina två söner.
Ena sonen, Toby, började skruva lite på sig.
-Jag tänkte att han ville fira Halloween med oss så jag tog med honom, viskade han.
-Tänk om han sprungit bort! Det var ju tur Daphne hittade honom. Sa mamman i familjen.
-Bäst vi åker hem med honom på en gång, sa pappan.
De fick låna en transport av Daphne och åkte hem.
-Då var det mysteriet löst.

En månad senare fick sig Daphne en rejäl överraskning, hennes egna kanin, Ninni, hade fött fem små söta ungar, en av dem var på pricken lik Bannicula med sin svarta mantel.

Lily och Ia var båda väldigt äventyrliga personer. De båda älskade spänning och skräck, så de hade bestämt oss för att besöka Galloper Thompsons fäste. Många ryttare har beskrivit platsen som sitt livs värsta mardröm, andra en spännande plats med massa roliga grejer. Givetvis var Lily och Ia tvungna att omedelbart kolla upp saken.

-Jaha, då bär det av då! sa Ia spänt när de gjort klart deras hästar. Ias häst Rocky var alltid den som skulle verka stor och modig, men även han verkade lite skraj. Hans glittrande ögon såg ängsligt på hur Ia hoppade upp i sadeln. Ia klappade hans mörkbruna manke och slätade till hans kolsvarta man.
-Äsch gubben, vågar jag så vågar du, försäkrade hon. Rocky kollade förnärmat på Ia, som om han försökte säga “Jag skulle väl aldrig vara rädd!”.

En kort stund senare skrittade de iväg med Lily i täten. Hon och hennes häst Popcorn såg alltid väldigt stiliga ut tillsammans. Popcorns muskulösa, gråa kropp rörde sig graciöst fram över den smala stigen och Lily satt rakt i ryggen med sitt blonda hår uppsatt i en hård knut.
-Hur långt ifrån ligger den närmsta portalen? frågade Lily. Ia kollade på kartan.
-8 kilometer, det ska nog inte ta allt för lång tid. Kanske en och en halv timme? svarade Ia. Lily suckade ljudligt. Lily hade allt man kunde tänka sig, förutom tålamod.

När de kom ut på en landsväg började det regna. Ingen av dem hade med sig varken regnkläder eller paraply.
-Usch! Mina ridbyxor blir dyngsura! Jag som strök dem igår! kved Lily upprört.
-Men snälla, de kommer torka, Miss Perfekt! svarade Ia otåligt och skakade på huvudet. Lily frös till. Miss Perfekt… det var något med det där namnet. Var det inte…? En klump bildades i Lilys mage. Samantha, Lilys gamla bästa vän, kallade alltid henne för Miss Perfekt. Samantha, som hade blivit mördad och tyckt att Lily bar ansvaret för det. Lily hade nämligen presenterat henne för en tjej hon träffat och blivit vän med, och det visade att tjejen inte tålde att Lily hade andra vänner. Hon hade blivit osams med Samantha och… mördat henne. Lily mindes hur Samantha skrikit “Jag litade på dig, Miss Perfekt!” precis innan kulan träffade henne i huvudet…

Lily väcktes ur sina tankar av Ia som knäppte med fingrarna mitt framför henne.
-Hallå? Ia anropar Lily till Jorden! Var har du varit knäppo? undrade hon oroligt.
-Åh, dagdrömmer bara lite, ljög Lily. Ia såg inte helt övertygad ut, men släppte det.
-Vi är i alla fall framme snart, sa hon och de red vidare under tystnad. Lily hade gått igenom massor för att glömma Samantha, men känslan av att det var hennes fel hade alltid funnits där. Bara Ia fick henne att känna sig bättre, därför hade hon aldrig berättat om det för henne. Så länge Ia fanns vid hennes sida, skulle allt bli okej.

Portalen låg uppe på en kulle i Zerrington. Grönt stoft snurrade runt och runt.
-Okej, på tre. 1, 2.. 3! räknade Ia ner och de red rakt in i det gröna stoftet. En underlig känsla spred sig hos dem alla. De kände en plötslig tomhet. Tid och rum vecklade ut sig och de båda ekipagen stod nu på en stor svävande ö mitt ute i ingenstans.

De kollade sig omkring. En bro ledde från ön till en betydligt större ö där en stor fästning låg. Fästet var enormt, svart sten prydde de höga murarna. På insidan stod en massa spöken vid olika slags stånd. En gigantisk gryta med massa grön, bubblande vätska i stod i mitten. En trappa ledde upp till övervåningen, där Galloper Thompson själv stod och betraktade omgivningen. Hans makalösa häst med eld i man, svans och hovskägg stod lydigt med sin huvudlösa ägare på ryggen.
-Kolla Lily, hästen har till och med bättre tålamod än dig! skrattade Ia.

Plötsligt kom ett spöke svävande till dem.
-Jag skulle föreslå att ni ger er av så fort som möjligt, något förskräckligt har hänt! sa spöket förskräckt.
-Vad har hänt? undrade Lily oroligt.
-Försvinnanden. Troligtvis mord. Folk säger att” En av de döda” är tillbaka. Ge er av medans ni kan! Ingen går längre säker här, varnade spöket.
-En av de döda? Alla här är väl döda? frågade Ia.
-Så oförskämt! Jag må vara död, men de döda…usch! De är hemska personer. Mördade människor som återvänder från de döda för att få oskyldiga människor att känna den smärta de en gång fått gå igenom…Den här gången verkar den döda söka hämnd, och den låter ingen komma i ens väg. Tyvärr har ett tiotal människor gjort det… snyftade spöket.
-Vi stannar. Så länge vi är tillsammans kan ingen skada oss.Vi kanske kan hjälpa till, vem vet? Kom Lily, sa Ia och de red vidare.
-Idioter, mumlade spöket surt.

Trots att Ia och Lily aldrig varit i Gallopers fäste förr, förstod de att det inte brukade var så här dystert. Vad de såg så var de ensamma som levande här. Inga andra ryttare syntes till. Till och med spökena såg rädda ut, även fast de inte kunde dö igen.
-Ni gjorde ett mycket oklokt beslut i att stanna här, flickor, hördes en röst bakom dem. Ia och Lily svängde runt. Galopper Thompson i egen hög person stod mitt framför dem.
-Jäklar, viskade Ia.
-Vi lever i en mycket orolig tid, en tid där människor inte bör vistas här, fortsatte Galopper.
-Därför ber jag er nu att åka hem, innan något hemskt händer. Detta är en order, avslutade han när han såg deras ogillande miner.
-Äsch! Håll truten, om du nu ens har någon! svarade Ia elakt och de lämnade honom ensam i mörkret.

-Inser du att du nyss dissade Galopper Thompson i hans eget fäste!? frågade Lily mållöst.
-Han behövde någon som kunde sätta han på sin plats, svarade Ia nöjt.
-Det måste vara något fel på dig, suckade Lily.
-Jag vet, log Ia.

Flickorna red vidare. De letade efter minsta spår av något mystiskt eller främmande. Ingenting. Men det sista de ville göra var att rida tillbaka till stallet igen, så de gav inte upp hoppet.
-Jag kollar bakom berget här, kan du hålla vakt? frågade Lily.
-Absolut, var försiktig! varnade Ia.
Lily red vidare runt ett stort berg. Kristaller i olika färger glittrade på stigen och lyste upp den mörka natten. Lily hade inte tänkt på hur länge de varit borta, men tydligen var det redan natt. Popcorn kämpade hårt för att inte snubbla på alla stenarna som låg lite huller om buller på marken. Plötsligt hörde hon hur Rocky gnäggade högljutt och hur han skenade iväg.
-Nej Rocky! Vi måste hålla vakt åt Lily! Stanna!! skrek Ia.

Lily och Popcorn stod nu helt stilla och lyssnade på de dova galoppsprången som kom allt längre bort från dem. Ända tills Popcorn utan förvarning stegrade sig och kastade av Lily. Hjälplöst såg hon hur Popcorn galopperade iväg från henne. Ljudet från hovar som slogs mot marken blev allt lägre och till slut försvann de helt. Lily förstod att både Popcorn och Rocky måste ha sprungit till portalen, men varför? Lily stod nu alldeles ensam, rädd och vilsen. Ett högt pang hördes bakom henne och hon svängde runt. Lily kollade rakt in i ansiktet som hon i alla dessa år försökt att glömma. Det ansiktet vars högsta dröm var att döda henne.
-Det var allt för längesedan, Miss Perfekt…