Du där!
En pipig röst hördes runt stallhörnet.
Jag kastade mig upp den sista biten på Fireblaze och red för att kolla vem det var som ropade. Och när jag vände blicken mot släden som med nöd och näppe undvikit att fara rakt in i stallbyggnaden såg jag det konstigaste jag sett någonsin, för på släden, dragen av en brun ponny, delvis täckt med snö, satt den underligaste varelse. Den såg ut som en liten pälsklädd kotte, med lysande blå ögon och ben som såg ut att tillhöra en get, eftersom det satt små nätta klövar längst ned. Kottfiluren var klädd i en grön tröja med matchande mössa, och de små klorna den hade till händer höll hårt i slädens tömmar.
”Du ser att det blivit vinter på Jorvik” pep kotten med sin lilla röst.
”Ja?”
”Vad heter du?”
”A… Alexis. Fast de flesta kallar mig Alex.”
”Kan man heta så?” muttrade kotten.
”Det kan man” sa jag. ”Eftersom jag gör det”.
”Vinterbyn?” frågade den lilla varelsen.
”Vinterbyn? Vad är det?”
”Det får du se när vi kommer dit!” Sa kotten och klatschade med tömmarna åt ponnyn som lyfte huvudet och började trava fort framåt med höga benlyft. Jag hann inte ens fråga hur Blaze skulle få plats i släden, förrän jag satt inproppad mellan paketen och säckarna bakpå. Blaze galopperade bredvid den snöiga ponnyn som såg så liten ut vid sidan av den stora urhästen. Vi flög fram över den iskalla himlen och vinden fick ögonen att tåras.
Luften var så sprängfylld med julmagi att jag bara måste skrika: ”IIIIIIIIIIIIH!” för att inte explodera av lycka. Jag visste inte ens varför jag var så glad!
Släden landade i snön med en ljudlig duns.
Jag tittade ut över det vidsträckta landskapet. Det här var alltså vinterbyn!
Blaze, som aldrig varit spänd framför släden studsade lätt med framhovarna och travade fram till mig. Jag gled ner från åkdonet och halade mig klumpigt upp på Blazes rygg. ”Tack”, var det enda jag fick ur mig när jag med stora ögon tittade på kotten som log listigt och vände sig mot några andra flickor som kom fram för att fråga något.
Jag tittade nedför krönet och såg det mest fantastiska jag sett någonsin. En vackert upplyst liten by med söta små timmerstugor, omgiven av stora granar och höga berg och över himlen flaxade ett turkosgrönt norrsken. Fireblaze började röra sig framåt. ”Ta det lugnt i backen vänneeee… AAAAAAAAAAAAAAAAAH!”
Blaze sprattlade som en liten fisk under mig (eller snarare en rätt stor fisk) när vi susade ner för iskanan som ledde ner till byn. Blaze tvärstannade och satte sig på rumpan när vi snurrade runt på det isiga området nedanför kanan. Han verkade förvånad men helt oskadd. Jag hade dock svårt att hålla fast i den tufsiga manen och åkte av precis när han reste sig upp. Jag svor högt när jag landade på isen och upptäckte att Blaze glatt travade iväg in mellan stugorna och att vi blivit dagens föreställning för några tjejer som red förbi på på sina ponnyer. Jag reste mig upp försiktigt och sprang efter Blaze in bland stugorna. Hela byn var upplust av lyktor, och man kunde se slädar flyga kors och tvärs över himlen. Små kottvarelser, samma som skjutsat mig i släden hoppade runt i byn, ibland hoppade flera på led, eller två som häll varandra i hand. Många andra ryttare red runt i byn. Vissa för sig själva, andra pratade med varandra.
Jag hittade Blaze under en enorm gran klädd med glansiga kulor i glada färger. Under granen låg inte bara min lilla häst utan också en stor hög med presenter. ”Är de till oss?” frågade jag rakt ut i luften. Blaze nickade. Jag undrade hur han kunde vara så säker på det. Jag började öppna klapparna försiktigt men kunde snart inte hålla mig ifrån att dra av pappret från våra presenter vi fått av nissarna. För det var väl de? Vem skulle det annars vara? I paketen låg en liten sadelväska, en skimrande blå sadel, tvåhundra Jorvik shillings, en röd mössa, ett nytt träns och en varm stickad tröja. Jag satte tacksamt på mig tröjan. Här i vinterbyn var det för kallt för att bära min vanliga svarta hoodie. Jag var ännu mer tacksam än vanligt till Alex över mössan hon gett mig när vi kaosade runt i Jorvik city. Jag skrattade när jag tänkte på Alex. Till och med Fripp kallade mig Alex istället för Alexis vilket kunde leda till vissa… missförstånd.

#1: Första delen av en julhistoria.

Håller även på att spela in filmen "Alexis Ridlägerår" som jag kan posta i denna tråden när den är klar. (:

#3: Redigerat som en knasboll idag men har noll inspiration. Det är bara på natten jag har inspo, är som en tom burk på dagen och en proppfull container om natten… Är en riktig sudduggla.

Har även kommit på hur smart det är att försöka göra en film om ett ridläger när man bara kan spela en person samtidigt…

Nästan klar med en spännande novell om hur stark en starbreed kan vara… eller hur man nu ska beskriva det :-D ska ju inte spoila för mycket (;

Starbreednovellen är inte riktigt klar än, men här är en annan. Kanske JÄTTEDÅLIG med stort J och möjligen tråkig eftersom många gjort detta uppdraget men jag ändrade, tog bort och lade till lite saker, eller så var jag bara snurrig och glömde totalt vad som hände i uppdraget men aja, här e min version:

Jag minns det bara som i en avlägsen dröm. Jag stod utanför portalen och det rosa ljuset pulserade i luften och fick det att göra ont i ögonen. Jag uppfattade inte vad någon av de andra ropade, ljudet var också alldeles dimmigt. Jag uppfattade plötsligt hur någon ropade, jag minns inte vem det var, Evergrey, Anne, eller kanske Lisa. ”Alex är kvar i Pandoria! Hon stannade för att slåss mot Darko! Hon kan inte klara det!” Jag minns inte riktigt vad som sades efter det, men jag och Elizabeth gick igenom porten mellan vår värld och pandoria. Jag hade hoppats på att få stänga den, och låta den vara stängd. Länge. Jag har nog aldrig varit så rädd som när jag klev ur portalen. Jag såg hur Alex kämpade för att hålla sig stående och hålla kvar blixtarna. Darko såg näst intill triumferad ut. Världen höll på att rasa sönder. Det var ett stort mellanrum emellan oss och Alex. Hon kunde inte längre. Snart skulle hon falla över kanten till stenen och ner i overkligheten. Mer overklig än vad Pandoria redan var. Jag mådde illa av tanken på så mycket tom overklighet.
”Alexis…”
Jag kände att Elizabeth tog min hand. Sekunden efter landade vi på den flytande stenön som sakta föll sönder, bit för bit. Jag tog Alex hand, jag vågade inte titta. Att en människa kunde vara så ond som Darko kunde jag nästan inte förstå. Men han kanske var lika mänsklig som Sabine, Jessica och Katja.
Jag öppnade ögonen när jag hörde någon vråla. Så som den onda i en film brukar skrika när den faller från ett berg efter att ha blivit nerknuffad av historiens hjälte.
Darko. Han hade fallit, inte Elizabeth.
”Alex, Alexis, är ni okej?”
Elizabeth stod med handen utsträckt mot oss. Hon såg väldigt stel ut, som att hon inte kunde röra sig. Jag kände hur Alex grep hårdare om min arm innan jag förstod vad som höll på att hända. Elizabeths kropp hade börjat förvandlas till en Cerisrosa kristall.
”Alex, jag är så stolt över dig. Du också Ale…”
Mer än så hann hon inte säga innan hela hon var täckt och förvandlad i kristallen. Jag kunde se skräcken i hennes rosaskimrande stenögon innan hela kristallen exploderade. Små, små kristallbitar låg spridda över marken.
”Det var mitt fel”.
Alex vände sig om och tittade rakt på mig.
”Alex, du kunde inte ha…”
”Det var mitt fel! Innan jag träffade Tin-Can och Elizabeth var jag ingenting. Ingenting! Elizabeth lärde mig om min magi. Hon skällde ut mig när jag var vårdslös, och jag var så arg på henne. På hennes regler. Men det var hon som sade åt mig att försöka igen när jag misslyckades. Hon försökte inte göra mig till någon annan, utan till mitt bästa jag.”
”Kom Alex.”
Jag började leda henne mot portalen.

###
Alex hade bett mig att möta henne vid Silversongfloden. Vi skulle rida till Doyles kyrka tillsammans. Inte som en begravning, hade Evergrey sagt. Utan som en minnesstund för att hylla Elizabeths arv. Han hade bett Avalon att bjuda in Elizabeths vänner. För en gångs skull hade de två inte betett sig som två bråkiga femåringar.
”Tack” var det enda Alex kunde säga när jag mötte henne vid floden. Hennes ögon var svullna och röda, det syntes att hon hade gråtit. Det regnade. Det var kväll, nästan natt. Vi började galoppera, Alex red fort. Jag fick driva på Cocolatechip för att hinna med. Vid den gamla kyrkoruinen hade någon tänt ljus. Den här stunden var nog den vackraste och sorgligaste i mitt liv. Jag pratade med Maya, som önskat att hon fått lära känna Elizabeth bättre. Med Agnetha som ville plantera vildrosor, en hel trädgård för Elizabeth. Med Herman, som berättade om när Elizabeth träffat sin första starbreed. Med Nic Stoneground, kapten Brus, och med Farah som berättade om när Elizabeth lärde henne om växter och hantverk. Med mrs Holdsworth, som sa att det var så sorgligt när någon yngre än henne gick bort i förtid. Med Evergrey, Avalon och Rihannon. Med Tin-Can, Meteor och Starshine. De berättade om hur lilla Concorde inte förstod vad som hänt, men kände att något var fel. Att en sol hade försvunnit igen. Fast för gott den här gången.
Lisa spelade på sin gitarr.
”Its time to say goodbye, say goodbye, say goodbye…”
Den enda som var lika ledsen som Alex var nog Calenthe. Den stackars hästen hängde med huvudet och reagerade inte när någon rörde vid henne.
”Stackars Calenthe”, sa Rihannon. ”Hon vet vad som hänt hennes ryttare.”
”Hon behöver någon som kan ta hand om henne. Men jag kan inte ens skaffa en katt. Jag har inte tid.”
Avalon strök den gråa hästen över nosryggen.
Då fick jag en ide. Anne verkade ha tänkt samma som jag för hon sa: Evergrey, kan inte du ta hand om Calenthe?
”Evergrey?” utbrast Avalon. ”Men han är ju den oansvarigaste…”
”Nej, jag lovar, jag kan ta hand om en häst! Och hon är ju så söt!”
Calenthe frustade till och blängde på honom.
”Ni har i alla fall en sak gemensamt. Ingen av er gillar att bli kallad för söt.” fnissade Linda.
”Vadå, Jag är ju jättegullig?” sa Evergrey.
Lisa skrattade.
”Men det blir ju perfekt” sa Rihannon. ”Calenthe behöver någon som tar hand om henne och Evergrey behöver någon som lär honom ansvar!”
”Blir det bra, Calenthe? Jag klappade stoet på mulen. Hon gnäggade.

Den enda som stod tyst i ett hörn var Alex. Jag såg att hon grät. Där de andra hade lagt blommor hade Alex lagt en gul vildros. Jag undrade om den kom från Elizabeths trädgård hemma i Valedale. Där hade hon flera buskar med vildrosor.
Jag kramade om Alex. Jag började också gråta.
”Här. Jag vill att du ska ha de här.”
Alex räckte mig en liten ask. I den låg två små guldfärgade örhängen med små vildrosor. Den växten måste verkligen betytt mycket för Elizabeth.
###
Linda hade sagt något när jag och Alex gått ur portalen till Pandoria. Ödesryttarna måste rida vidare genom livet.
Det regnade fortfarande när vi red tillbaka mot Valedale. För en gångs skull var det jag som började sjunga. Jag sjöng den biten av sången som vi alla fem tycker så mycket om. Lisa började också sjunga. Sedan Anne och Linda. Till slut började Alex också sjunga. Linda hade haft rätt. Vi var fortfarande ödesryttare.

”See the starlight oh so bright, see the sunlight och so warm, see the moonlight och so white, lightnings strikes tonight
When the sunlight leaves your face, rays of hope will take its place, the time has come to sleep now, cheek to cheek, come close, my love, and rest your eyes on skies above, the time has come to sleep now

Starshiner, ray of sun all the world is yours to keep, moon sister, lightning girl, all the world is yours”

FÖRLÅT DÅLIG BERÄTTELSE!!! 😎😫

Sett att jag stavat vissa namn lite fel men jag tror ni fattar vilka personer jag menar. Kan även ha skrivit nåt fel då jag skrev kl 1 på natten men aja.
Är den lika dålig som jag tycker att den blev?? ):

Ändrade handling lite, fortsättning följer när jag kommer på något bra 😊: Jag drog på mig ridjackan och sa hejdå till Kitt och Krafs som hoppade in genom kattluckan. Linda stod och grävde i brevlådan när jag kom ut. I famnen höll hon lilla Misty.
”Ses vi i stallet sedan?” frågade jag.
”Såklart!” Linda vinkade åt mig när jag sprang ner för trappan. Jag tänkte ta en sväng förbi Stablebucks cafe och köpa något att äta i stallet. Jorvikstallet var nog det stallet där det hände mest saker på hela Jorvik. Iallafall vad jag tyckte var intressant. När jag kom fram till stallet var det inte som vanligt. Det brukade vara spring hit och dit, folk som hjälpte småbarnen med sina ponnyer, bar på hösäckar eller satt och fikade vid paddocken. Idag var det ovanligt tyst i stallet. En lite konstig och spänd stämning. Herman stod utanför sitt hus och såg ut att prata i telefon.
”Okej, bra. Kom ihåg att kolla Sydhoven också.”
”Vad var det där? Har det hänt något?”
Herman lade undan telefonen. ”Alexis… Jag är verkligen ledsen…”
”För vad?”
En tufsig och morgontrött Linda hade just skyndat in på stallplanen.
”Blaze. Han rymde inatt. Han kan ha hunnit ända till Sydhoven nu.”
”Till Sydhoven?!” Stein och Johanna tappade ut en skottkärra med urmockad halm och en hink med pellets på marken.
Hade Blaze rymt? Varför skulle han rymma? Han var ju alltid så snäll. Hade han blivit skrämd av något? Han hade varit med om en hel del. Såklart han kunde ha blivit skärrad. Men inte så lättskrämd att han bara skulle rymma. Om inte…
”Johanna, du var väl i stallet inatt? Kan… kan Blaze ha blivit stulen? Du har inte sett något?”
”Jodå, jag hörde en bil. Men det kan väl inte ha varit någon som tänkte ta en häst?”
”Varför inte?” sa Linda.
Jag visste flera personer som skulle kunna ta en häst. Och om du känner till Jorvik, så gör nog du också det.
”Vi måste leta efter honom!” utbrast jag.
”Jag håller med”, sa Linda. ”Vi rider och kollar Epona och Sydhoven. Jag kan fråga Alex ifall du kan låna Tinky, Chip är ju halt.”
Tinky och Stinky var vad nästan alla kallade Tin-Can och Starshine. Det var Maya som kommit på det från början och vi brukade ha väldigt roligt åt det. Det var aldrig heller någon som kallade mina hästar för Chocolatechip och Fireblaze, vi brukade skoja med varandra om att vi valde alldeles för långa eller konstiga namn till våra hästar, så de hade alltid nya knasiga smeknamn.

En stund senare satt jag upp på Tin-Can utanför stallet. Jag var glad att jag visste att han fattade vad jag sa, för han brukade vara en riktig knasboll, men Alex, som red hellre än bra, brukade konstigt nog sitta kvar i sadeln när han gjorde sina kaninskutt och bocksprång. Vissa väktarhästar hade väl någon magisk förmåga att hålla kvar sina ryttare i sadeln, eller tvärt om, att ryttaren kunde sitta kvar. Jag ramlade ofta av vilken häst som helst, Chocolatechip och Fireblaze var inga undantag. (Observera att jag inte kan sitta kvar på ridskolans tröttaste potaissäck IRL heller (;)

Vi skrittade förbi Gamla Hillcrest. Min hals kändes uttorkad och gjorde ont, jag och Linda hade ropat efter Blaze nästan hela vägen. Vi hade frågat alla vi mötte om de sett en embermanehäst som sprang lös, men nästan alla hade sagt nej. Vi hade träffat Helga och Gretchen som var och hälsade på mrs Pike. Vi hade frågat om de hade sett Blaze, och Gretchen hade sagt att hon hört en häst gnägga. Vi visste inte riktigt vad vi skulle tro, Gretchen var ju bara sex år gammal. Såklart hade vi letat och ropat efter Blaze i Gröndal, men vi hade inte sett något. Jag borde ha anat något redan här, för på marken var det enorma hjulspår efter en stor bil. Jag trodde knappast att man fick köra bil på stigen genom skogen. Men jag var så desperat att jag inte brydde mig. Jag ville bara ha min Blaze tillbaka. Vi hade frågat Ed och Ana vid Wolf Hall Inn. De sa att de hade sovit som stockar och inte hade märkt något. Men utanför värdshuset fanns samma enorma hjulspår. De ledde mot östra sluttningarna. Linda och jag red vidare. Blaze måste vara här någonstans.
”Alexis, du vet Nathalie Moonriver? Hon som äger New Hillcrest-stallet? Vi kanske kan prata med henne?” sa Linda.
”Okej” sa jag.

När vi var framme vid New Hillcrest kändes det som att vi ridit i hundra år. Tiden går långsamt när man inte vet något. Jag grät tyst för mig själv. Tänk om det hänt Blaze något? Jag skulle aldrig klara mig utan honom. Jag hade Chocolatechip. Men Blaze hade halva mitt hjärta. Det skulle inte bli helt utan honom.
”Tjejer, vad har hänt?” Nathalie måste sett direkt Lindas oroliga och mina rödgråtna ögon. Hon tog Tin-Cans och Meteors tyglar när vi hoppade av hästarna.
”Du… ” började jag, men jag började gråta igen. Linda la en arm över min axel och förklarade för Nathalie.
”Hennes häst, Fireblaze, du vet? Han försvann i natt. Han skulle aldrig rymma, han kanske kan ha blivit stulen. Vi undrar om du har sett något.”
Nathalie var tyst en stund och tittade ner i marken.
”Imorse, när jag gick ut till hästarna. Jag hörde en massa höga smällar, en bil som körde iväg och en häst som gnäggade. Jag gick och kollade såklart, det lät ju inte bra. Men det var en bil som körde över bron mot Sydhoven.”

De stora hjulspåren hade fortsatt ända hit. De hade suddats ut på vissa ställen, men det var spår från en bil här också. Nu började jag faktiskt tänka lite. Men jag kom inte ihåg varifrån jag kände igen de där spåren…

”Om de åkte imorse kan de knappast vara kvar på sydhoven, i fall det inte var dit de skulle” sa Linda.
”Ni kan ju alltid rida och kolla” sa Nathalie.
”Såklart vi gör” sa Linda. ”Eller hur, Alexis?”
Jag nickade. Om Blaze var på sydhoven skulle vi kanske kunna hitta honom. Vi satt upp på Tin-Can och Meteor och började rida över bron.

”Hör du?” Linda höll in Meteor.
Jag hörde. Tre olika röster, tre personer som bråkade med varandra.

”Vi måste köra härifrån, de där Hightowers kan dyka upp när som helst. Har hört att det ska finnas vildhästar här också.”
”Men vi kan inte köra med ett trasigt däck!”
”Fixa det lite fortare då!”

”NEEEIIIGH!” BANG!

Det var Blaze. Jag kunde svära på att det var han. Vi hade stått gömda bakom ett stenblock, men jag kunde inte stå kvar längre, eller vara tyst.
”BLAZE! BLAZE!” Jag skrek så att halsen höll på att spricka.

”Va? Är det någon här?”
”De är alldeles för smarta, de där små hästtjejerna! De små idioterna har hittat oss igen!”
”Fort, fort, åk, nu!”
BANG! BANG! Jag hörde. Det lät som att någon slagit en hammare av järn mot tjock metall. En hammare. Eller en hästsko. Linda höll hårt i min arm, jag kunde inte se vad som hände på andra sidan stenen.
”Släpp mig!” Jag drog armen ur Lindas grepp, lagom till att jag hörde hur bilen startade och ryckigt körde iväg. Men jag kunde se loggan på den buckliga bildörren. DC.

Ni får jättegärna ge feedback, jag tål konstruktiv kritik.

Jag skriver väldigt mycket som bygger på huvudstoryn och det vore intressant att veta era synpunkter om det. (: