Ja, jag kan faktiskt skriva så för min historia vann en tävling! 😄

Minns ni vår underbara sajtvärds jultävling i december 2020? Jag var en av dom fem vinnarna och även om våra bidrag var enbart för Harleys ögon så hade jag tänkt posta min historia här på sajten efteråt.

Dock så var jag mitt uppe i en flytt till andra sidan landet och det var en himla massa arbete och jobb kring det, så allt med min historia glömdes bort. Fram tills nu, en sådär fyra år senare! Bättre sent än aldrig, eller hur?

Varför postar jag den nu istället för att vänta tills december, kanske ni undrar? Tja.. det är den typen av historia som passar in lika bra vid Halloween, kan man väl säga. 😅

Så god jul en sådär två månader i förskott och glad Halloween en sådär två veckor i förskott eller något! 😄

En utomjordentlig jul

Vinden viner och snön vräker ner denna mörka vinterkväll, dagen före julafton. På havet utanför Jorviks kust har Dark Cores plattform svepts in i en så kraftig snöstorm att ingen klarar av att lämna byggnaden. Risken att blåsa ner i havet och föras bort av dom iskalla vågorna är alldeles för stor.

Stormen har pågått i flera dagar och både generalerna och mörkerryttarna har börjat bli rastlösa. Speciellt Jessica och Sabine, som råkat i luven på varandra flera gånger över småsaker och ikväll är givetvis inget undantag. Dom två har blivit stationerade vid byggnadens ingång tillsammans med Justin för att hålla vakt utifall att någon av Aideens tokstollar skulle få för sig att bryta sig in i skydd av ovädret. Dom har trots allt gjort galnare saker förut.

Justin står lutad mot en vägg, djupt försjunken i sina egna tankar, när Jessica plötsligt exploderar på Sabine för att hon gick för nära henne och han rycks tillbaka till verkligheten.
”Kan ni inte ge er nu!?” utbrister han argt. ”Det är inte kul för någon av oss att sitta fast härinne dag ut och dag in! Måste ni göra det värre hela tiden?”
Båda tjejerna ger honom en irriterad blick innan Jessica slår ut med armarna.
”Nej, jag står inte ut längre,” säger hon frustrerat. ”Hur jäkla illa kan den här stormen vara egentligen? Det måste vara bättre att vara ute i den än att stanna härinne med henne.”
Sabines ögon smalnar så pass att dom nästan försvinner i mörkret under hennes huva och hon väser ut en förolämpning så hemsk att den inte kan beskrivas med ord. Jessica fnyser bara till svar och ignorerar det. Hon vänder på klacken och marscherar raka vägen fram till den stängda dörren som leder ut till plattformen, med sikte på kontrollpanelen bredvid den.
”Gör det inte,” säger Justin. ”Farfar kommer bli förbannad.”
”Vad ska han göra? Sparka mig?”

Hon går fram till panelen och trycker in ett par knappar medan Justin himlar med ögonen. Det här kommer bara leda till mer bråk och osämja, vilket han inte har lust med. Lika bra att gå dit och stoppa henne. Han ställer sig upp ordentligt och tar några steg emot Jessica.
”Hörru, kan du inte bara släppa det?” undrar han. ”Det är för sjutton julafton imorgon. Jag vet att vi är mörkerryttare, men kan vi inte-”
Längre kommer han inte förrän dörren till byggnaden öppnas och den vrålande vinden dränker ut hans ord. Snö och regn vräker in över Justin och Jessica, som tvingas ta ett par steg tillbaka. Justin gestikulerar åt Jessica att stänga dörren, men i samma veva lugnar sig vinden och Jessica får en beslutsam blick i ögonen. Hon tar några bestämda steg framåt och försvinner ut genom dörren, till Justins förfäran.
”Är hon inte klok!?” utbrister han. ”Hon kommer blåsa bort!”
”Låt henne,” säger Sabine roat. ”Garnok behöver inga träskallar bland sina generaler.”
Justin ger Sabine en bister blick innan han springer ut i stormen efter Jessica.

Han hittar henne en bit utanför dörren, där hon klamrar sig fast hårt vid räcket som omger gångvägarna runt plattformen. Allt är täckt av snö och is och Justin får gå försiktigt. Det är glashalt och han är förvånad över hur Jessica lyckades ta sig dit så snabbt utan att halka. När han kommer fram till henne hugger han snabbt tag i räcket han också och tittar på henne.
”Det räcker nu, vi går in!” ropar han. ”Den här stormen är-”
”Titta. Därute.”
Hennes blick är fixerad på något ute på havet. Justin ser ut över det han också, men allt han kan urskilja i ovädret är snö och vatten.
”Jag ser inget.”
”Där!” säger Jessica högt och höjer armen. ”Ett ljus glimmar till då och då, kan du inte se det?”

Justin tittar dit hon pekar och väntar. Ett par sekunder passerar och det känns som en evighet. Den isande vinden hugger ända in till benen och han vill inget hellre än att gå tillbaka in. Plötsligt så ser han det. Ett svagt, svagt ljussken som inte skymtas ens en sekund i det täta snöfallet innan det är borta. Något eller någon är ute i stormen.
”Vad kan det vara?” undrar Jessica högt för sig själv.
”Tomten?” frågar Justin skämtsamt.
Hon ignorerar hans kommentar och fortsätter blicka ut åt ljusets håll. När det syns igen nästa gång har det rört på sig och blivit om möjligt ännu svagare.
”Det kommer inte hitåt,” konstaterar hon. ”Men jag tycker inte om energin jag kände från det.”
”Då så, det är inget hot. Nu går vi in innan vi båda fryser fast härute, hör du det?”
Justins röst är hård och skarp på ett sätt som påminner Jessica om hur Mr Sands brukar tala till dom. Motvilligt följer hon efter honom in efter att ha kastat en sista blick på det mystiska ljusskenet.

Ute på havet, i en motorbåt som borde ha krossats av dom vildsinta vågorna för länge sen, sitter en tjej med cowboyhatt och mask för ansiktet och försöker styra så gott det går. Längst fram i båten, så långt ut på kanten det bara går med sina klor ingrävda i den för att hålla sig fast, står en orange katt och lyser likt en onaturlig lampa och visar dom vägen genom stormen.
”Håll ut, Dory!” ropar Caroline till katten när hon väjer för ännu en våg. ”Bara lite till nu, vi är nästan framme!”
Dory jamar svagt till svar, men hon håller ut. Hon vet att hon kämpar för vad som är rätt.

I mitten av motorbåten frustar Wolf Whisper nervöst och ser sig omkring på vågorna som bara verkar bli värre och värre. Den en gång så vackra, helvita hingsten är numera en smutsigt gråbrun färg med gnistrande silverman och svans. Länge trodde Caroline att hans plötsliga förvandling berodde på den där klåparen till trollkarl, Ydris, men nu vet hon bättre. Hon förstår betydelsen och vem som kallar på dom.

Bakom hennes fötter ligger en liten, gråbrun räv bredvid en svart och orange spindel med en röd rosett på huvudet. Båda två söker skydd från kylan och stormen. Ingen av dom besitter magiska krafter så som dom andra tre i båten gör och kan inte vara till någon hjälp, så dom försöker bara undvika att frysa till is.

Havet är inte nådigt mot den lilla gruppen. Det är som om det är besatt av en slags magisk kraft och vattnet kastar sig allt vildsintare emot båten som om det försökte stoppa deras färd och sänka dom. Caroline vet inte hur länge dom kommer klara av att hålla sig flytande då ovädret bara verkar bli värre och värre. I samma veva som en våg på flera meter kommer farande emot dom från sidan blir allt tyst.

Vattnet är plötsligt alldeles stilla och vinden har stannat av. Inte ens snön faller ner på dom längre. Caroline tittar över axeln och ser vågen krascha ner i vattnet bakom dom, men hon känner inte av effekten från det. På något vis är den avskuren från dom. En osynlig vägg skyddar dom från stormen som rasar därute och Caroline inser snabbt att dom har hamnat i dess öga. Dom är framme.

Utmattat så slutar Dory att lysa och sjunker ihop, helt slutkörd från ansträngningen. Hennes klor förlorar sitt starka grepp och hon börjar glida ner från båtens kant, men innan hon slår i vattnet har Wolf Whisper sträckt ner huvudet och huggit tag i nackskinnet på henne. Försiktigt lyfter han upp henne och lägger ner den flämtande lilla katten tryggt i båten.
”Duktig kille,” säger Caroline och ler trött bakom masken. ”Vi är framme. Jag fattar inte att vi klarade det!”
Räven KitKat och spindeln Sinclair kommer fram från deras gömställe och börjar nyfiket se sig omkring. Allt är så lugnt och tyst här, men det finns en olycksbådande känsla i luften. Något som fyller Caroline med energi och glädje. Hon sträcker sig efter sin ryggsäck och gräver fram runstaven som hon fick av druiderna för inte så länge sen.
”Nu är det dags. Var beredda, gänget. Jag har ingen aning om vad som kommer hända härnäst.”

På ostadiga ben, orolig över att båten ska välta, reser sig Caroline upp och går långsamt framåt. Hon kliver försiktigt över den utslagna Dory och tappar nästan balansen, men Wolf Whisper står tillräckligt nära för att hon ska kunna gripa tag i hans man och hålla sig på fötter. Hon bestämmer sig för att hon står nära nog och tittar ut över vattnet.
”Vi är här nu!” Hennes röst ekar genom stormens öga. ”Jag svarar din kallelse och jag har med mig det du söker! Jag delar din vision och det är dags för en förändring. Det här är min julklapp till dig, store mästare Garnok! Ta den och bryt dig fri!”
Därefter slänger hon sin runstav i vattnet med all sin styrka bakom kastet. I samma sekund som staven försvinner under vattenytan skjuter en skarp, lila blixt ner i vattnet strax framför båten. När den nuddar vattnet skapas en mindre explosion som sätter vattnet i rörelse och motorbåten flyger bakåt!

Återigen måste Caroline greppa tag i Wolf Whisper för att inte ramla, men även den starka och stadiga hästen måste kämpa för att hålla balansen. KitKat ger ifrån sig ett skrämt tjut och klamrar sig fast vid Carolines ben medan Sinclair klättrar upp på henne i ilfart och gömmer sig i hennes väst. När båten äntligen slutat gunga och vattnet har lugnat sig igen tittar Caroline åt det håll som blixten slog ner och får se ett bekant ansikte.
”Ydris..” väser hon. ”Såklart.”
Trollkarlen från Pandoria står på vattenytan som om det vore ingenting och ger Caroline en bister, besviken blick.
”Du skulle ha vänt om när du hade chansen, min lilla duva,” säger han. ”Vågorna jag kallade fram lyckades inte stoppa dig, så det blir visst upp till mig att ta hand om det här personligen.”
”Inte den här gången, din Pandoriske gatumusikant!” fräser Caroline argt. ”Jag har redan slängt i staven. Du kom för sent, Ydris!”
”Åh, du menar den här staven?”

Ydris håller upp handen och i den finns Carolines drypande våta runstav i ett stadigt grepp. Han ger henne sitt vanliga, arroganta leende och ser triumferande ut. I såna här stunder önskar hon verkligen att hon inte bar en mask för hon hade verkligen velat se trollkarlens reaktion på flinet som nu prydde hennes ansikte.
”Tror du det?” frågar hon och skrattar lågt, vilket gör att Ydris rynkar på pannan. ”Tror du att det var runstaven i sig som var min gåva till Garnok? Ånej, kära lille gatumusikant. Det var gesten bakom, inte själva staven. Min gåva till Garnok är min styrka, ondskan som växt i mig sen barnsben och mina krafter som den starkaste ödesryttare världen någonsin skådat. Alla. Fyra. Cirklarna.”
Vattnet runtom dom börjar bubbla svagt och Ydris ser sig omkring. Runstaven i hans hand ändrar plötsligt färg och blir till en mörk, sjuklig grå innan den smulas sönder till aska.
”Aideen begick ett misstag,” fortsätter hon. ”Det finns inget av hennes ljus i mig. Bara en brinnande passion att se världen som den är nu kollapsa och gå in i en ny era av kaos, fruktan och magi. Den perfekta julklappen till Jorvik, tycker du inte det?”

Uppenbarligen håller Ydris inte med för han höjer händerna och avfyrar en stark stråle av Pandorisk magi rätt mot Caroline. Hon rycker till av rädsla, men en tentakel skjuter upp ur havet framför båten och blockerar Ydris attack. Trollkarlens ögon vidgas av förvåning medan Caroline hänfört ser upp mot tentakeln.
”Garnok,” säger hon vördnadsfullt. ”Du är vaken. Du hör mig. Är du fri?”
”Det kan inte vara möjligt,” säger Ydris. ”Du kan inte ha-”
Flera tentakler skjuter upp ur vattnet omkring dom och Caroline ger ifrån sig ett lågt, ondskefullt skratt.
”Är det svar nog på din fråga?” undrar hon. ”Försvinn med dig nu. Fly med dina små hejdukar medan du ännu har chansen.”
Ydris höjer armarna och omges av ett starkt, rosa ljussken.
”God jul och gott nytt år, lilla trollkarl.”
Hon kan inte se Ydris reaktion på hennes hånfulla hälsning bakom det starka ljuset och kort därefter försvinner han spårlöst.

Havet runtom dom börjar bubbla ännu starkare och mer intensivt. Förskräckt tittar Caroline ner och inser att båten håller på att slås sönder! Hon plockar hastigt upp Dory i famnen precis innan den krossas i bitar och hon och Wolf Whisper slungas ur den. Dom alla stålsätter sig och gör sig beredda på att falla handlöst ner i det iskalla vattnet, men till deras förvåning landar dom på något hårt och fast.

Wolf Whisper ligger på sidan ovanpå vattenytan och ser sig förvirrat omkring. Caroline har hamnat på rygg och stirrar upp i himlen med Dory i famnen, Sinclar kikandes ut från västen och KitKat ihopburrad på hennes ben. Långsamt reser Wolf Whisper på sig och han känner på vattnet med framhoven. Caroline iakttar sin häst lite och sedan vrider hon huvudet åt sidan och ser på vattnet hon ligger på. Hur är det här möjligt?

En av Garnoks tentakler sträcker sig fram emot henne. Den virar sig runt hennes axlar och lyfter upp henne i stående ställning innan den släpper taget.
”Res dig, min kompanjon. Jag har stora planer för dig och dina.”
Den mörka rösten ekar genom Carolines huvud och får hela hennes inre att darra från dess djupa, övernaturliga ton. Vänta… det är inte bara det som får henne att skälva. Någonting har sipprat in inuti henne. En kraft, en styrka olikt något annat hon har upplevt. Garnok ger ifrån sig ett långt rytande som får vattnet runtom dom att delas och Caroline inser när hon står öga mot öga med Garnoks sanna form att hennes riktiga äventyr bara har börjat.

Garnoks avgrundsvrål ekar ut över havet och hörs ända in till Jorvik. Vid Dark Cores plattform öppnas dörren till byggnaden och mörkerryttarna springer ut i full fart med Mr Sands i spetsen.
”Det där..!” utbrister Justin skräckslaget. ”Var det där..!?”
”Garnok,” säger Mr Sands vördnadsfullt. ”Han är fri.”
”Men hur?” frågar Jessica förvirrat. ”Vad hände? Strök alla druiderna och ödesryttarna med? Fick Flipp deras dimension att implodera? Hur tog han sig loss?”
”Jag vet inte, men vår härskare är här,” säger Katja. ”Allt vi har drömt om, allt vi har stridit för, kommer nu att bli verklighet.”
Alla tittar ut mot havet i hopp om att få se en skymt av monstret som dom kämpat så länge för att befria. Justin däremot håller så hårt i räcket att knogarna vitnar och han är likblek i ansiktet. Är varelsen som gav ifrån sig det där lätet Garnok? Har dom släppt lös ett sånt vidunder i världen? Var det här verkligen vad han ville?

Ljudet från hovslag mot metall får alla att hoppa till och vända sig om. Längre bort på gången, knappt synlig i snöstormen, kommer en häst skrittande emot dom med en ryttare på ryggen. Det går inte längre att känna igen Wolf Whisper. Inga spår av det jorvikiska varmblodet finns kvar. Istället kommer där en mörkt lila best vars man och svans har ersatts av ett hav med tentakler likt Garnoks egna.

På ryggen sitter det som en gång var Caroline Ghostwalker. Hon bär fortfarande sin mask, men hennes kropp är inte längre solid utan liknar en svart, flammande skugga i konturerna av hennes forna form. Wolf Whisper stannar upp ett par meter ifrån Mr Sands och hans hantlangare, som alla har frusit av skräck.
”Ni svek vår mästare,” säger Caroline med en ekande röst. ”Gång på gång har ni misslyckat att befria honom och låtit honom förbli i sitt fängelse på havsbotten. Garnok är inte nöjd med er…”
Mr Sands börjat förtvivlat stamma fram en osammanhängande röra om hur mycket dom försökte, att dom gjort sitt bästa, allt var ödesryttarnas fel och att dom alltid varit trogna Garnok. Han tystnar omedelbart när han hör ett skarpt, skrapande ljud.

Uppe på byggnadens tak smyger en enorm, blodröd, kattlik best fram med ett flammande eldklot till huvud. Justin ser den och känner att trots avsaknaden av ögon så bränner Dorys blick in i honom så att det gör ont och han tvingar sig att vända bort blicken, bara för att se en gigantisk monsterspindel med stora, dreglande käftar komma klättrande upp längs plattformen emot honom istället.
”Åh, herregud,” mumlar han. Det här händer inte..!”

Bakom gruppen, från motsatta sidan där Caroline och Wolf Whisper står, kommer plötsligt en blixtrande räv farande från ingenstans och smyger sig långsamt mot dom. Den gnistrar skarpt grön och är lika stor som en häst. Mr Sands och mörkerryttarna börjar få panik, men dom har ingenstans att fly. Dom är helt omringade av Garnoks nya tjänare.

”Misslyckanden måste straffas,” säger Caroline.
Hennes röst är hård och kall. I samma veva skjuter det upp tentakel efter tentakel ur havet runtomkring Dark Cores plattform. Dom viftar runt våldsamt, som för att illustrera hur arg och besviken Garnok är på sina tidigare generaler. Kaos bryter ut i gruppen och Justin rusar fram mot Caroline och slänger sig ner på knä framför hennes häst i desperation.
”Snälla, nåd!” utbrister han förtvivlat. ”Jag erkänner att vi har misslyckats, men vi kommer aldrig göra det igen. Vi kommer tjäna Garnok med hela våra själar till vårt sista andetag, bara ni visar oss nåd!”
”Nåd? Garnok visar ingen nåd..”
Caroline tar av sig masken med ett maniskt skratt och blott en blick av vad som finns under den får Justin att svimma. Det sista han hinner tänka innan hans medvetande försvinner in i mörker är att han borde ha lämnat Dark Core, mörkerryttarna och sin farfar medan han fortfarande hade chansen…

Stormen över det som en gång var Jovik har upphört. Det är alldeles vindstilla och snöflingorna dalar sakta ner mot marken.

På en klippa som sticker ut från det frusna vattenfallet ovanför byn Valedale sitter Caroline framför en liten brasa. Wolf Whisper står troget bredvid henne och stirrar tomt framför sig. Kattbesten Dory och rävmonstret KitKat ligger på varsin sida om klippan och monsterspindeln Sinclair sitter upp och ner på undersidan av den och sover. Ovanför dom sticker en av Garnoks många, enorma tentakler ut och lägger en mörk och dyster skugga över byn nedanför.

En liten kastrull med glögg puttrar svagt ovanför elden och doften från den gör Caroline alldeles varm inombords. Svaga minnen från forna jular ekar tyst i hennes huvud innan dom långsamt försvinner. Hon ser ut över Jorvik, alla tentakler från Garnok som dykt upp överallt och hur världarna börjat kollapsa in i varandra. Pandorisk energi lyser upp himlen och medan mark rasar ihop skjuter enorma berg upp mot skyn.

Glöggen börjar koka och hon lyfter bort kastrullen från brasan och häller försiktigt upp lite i ett glas hon har redo. Hon plockar upp glaset med båda händerna och för det närmare sitt ansikte för att dränka sig i den välbekanta aromen. Det är allt hon kan göra med det. Hon kan varken äta eller dricka i sin nya form.

I bakgrunden hörs sprakandet från magi och blixtar likt den som Ydris kallade fram börjar regna ner över Moorland. Ingenting kommer någonsin vara sig likt igen och hon längtar efter att få utforska denna nya värld från ryggen på sin lojala springare.

Caroline höjer glaset med den rykande varma glöggen mot Garnoks tentakel ovanför dom i en liten skål medan hon ler brett.
”God jul på dig, gamle vän..”

”Så skulle min perfekta jul i Jorvik se ut!”
Runtom är det knäpptyst och alla stirrar på Caroline där hon sitter på golvet bland kuddarna och ljusen i Moorlandstallet. KitKat ligger i hennes knä och sover djupt och hon stryker den lilla räven förstrött. Dom mysiga juldekorationerna och den varma stämningen är en stark kontrast till den hemska historien hon just berättade.

Justin är alldeles vit i ansiktet och ser ut som om han fått ett knytnävsslag i magen. Mandy, Julie och Loretta sitter med gapande munnar, alldeles mållösa medan Maya ligger i en spilta och sover.
”Caroline, vad i hel-” börjar Julie, men tystnar när hon får en knuff från Loretta.
Några av barnen som suttit samlade i stallet för att höra julsagor och mysiga vinterlegender om Jorvik börjar gråta och Thomas Moorland skyndar fram för att trösta och lugna ner dom.
”Halloween tog slut för ett par månader sen,” säger han bryskt till Caroline. ”Såna där historier passar sig inte nu, speciellt inte bland dom små!”
Caroline rycker på axlarna.
”Ni frågade om min perfekta jul och jag svarade”
”Jag tror det är bäst att du går,” säger Justin kort. ”Nu, tack.”

Med en suck så reser sig Caroline upp med KitKat i famnen.
”Fint, jag fattar när jag inte är välkommen,” säger hon. ”God jul då eller nåt.”
Hon går ut ur stallet och åtföljs av sin trogna urhäst, Fox Fire. Ute på stallplanen stannar hon och stoppar försiktigt ner KitKat i sadelväskan.
”Varför frågar dom om dom inte kan hantera svaren man kan få?” muttrar hon surt för sig själv. ”Gnällspikar, det var en jättebra historia ju.”
Fox Fire frustar, nästan som om han håller med. Hon ger honom en liten klapp på halsen innan hon sätter sig upp i sadeln. Det var en dum idé att ens försöka vara med på årets julfirande. Det är inte hennes grej och hon lyckas tydligen inte hålla sig i skinnet ens för en eftermiddag.

Hon höjer huvudet och ser upp mot skyn och snön som långsamt faller på henne och Fox Fire. Kanske borde hon ha kommit på en bättre, juligare berättelse, men det är inte hennes stil. Ett kort ögonblick undrar hon om det kan finnas någon därute som skulle uppskatta hennes historia eller om hela Jorvik är fullt av tråkmånsar.
”Äh, strunt samma. Kom igen, Fox Fire, vi drar och välter julbyn!”

Slut